Två kriterier behövs för eurons överlevnad, enligt chefekonomen Keith Wade.

Publicerad 30 apr 2013

Schroders chefsekonom Keith Wade: De här två kriterierna behövs för Europas tillväxt och eurons över

Utsikten för euroområdet på kort sikt är fortsatt dyster. Internationella valutafondens prognos för 2013 visar på ännu ett år av minskad produktion. Behovet av tillväxt är desperat och det finns behov av fler penningpolitiska lättnader. Schroders chefsekonom Keith Wade pekar ut två strukturella hinder som måste bort för att tillväxt överhuvudtaget ska vara möjligt i euroländerna.

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

MicrosoftInternetExplorer4

Avgörande frågor

Euroområdet har två grundläggande frågor att ta itu med, där
båda kan ses som avgörande i utformningen av den gemensamma valutan, även om
de inte är unika för euroområdet.

 

Avvikelse i stället för konvergens

En av skiljelinjerna/bristerna, som
förutsågs redan innan den gemensamma valutan ens påbörjats, var skillnaderna i
ekonomisk aktivitet som en konsekvens av en ”one size fits all”-penningpolitik. Även
kallad Walters kritik (efter Thatchers ekonomiska rådgivare Sir Alan Walters),
där en ränta i en och samma region kunde generera olika inflationsnivåer och
därmed skillnader i konkurrenskraft. Resultatet återspeglades i avvikande
ekonomiska resultat, där de som hade förbättrat sin konkurrenskraft fick ett handelsöverskott
medan resten fick ökande underskott.

 

Ett sådant mönster blev snart uppenbart i
euroområdet hos länder med låg inflation – exempelvis Tyskland och kärnländerna
som fick ökade handelsvinster, samtidigt som periferiländerna fick ökande
handelsunderskott. En viss konvergens av inkomsten per capita fanns i hela
regionen, men de följdes av växande obalanser. Före finanskrisen finansierades
liknande obalanser genom snabbt ökande gränsöverskridande lån. Efter krisen upphörde
kapitalflödena i takt med att bankerna minskade sina exponeringar. Länder med
bytesbalansunderskott fick kämpa för att få tillgång till kapital, vilket ledde
till stigande räntor och recession.

 

De periferiländer som avskaffat sin
växelkurs har fått kämpa med att återvinna sin konkurrenskraft och obalanserna
har kvarstått. Även om det skett en minskning av handelsunderskotten, så har
det här lett till recession och en kraftig minskning av importen i periferiländerna,
vilket skapat en ohållbar situation.

 

Ihållande skillnader mellan ekonomierna i
euroområdet har visat sig vara svårlösta. I länder med egna valutor, som USA
och Storbritannien, har vi sett att regionala skillnader kan bestå inte bara i
år, utan i decennier. Exempelvis Skottland och sydöstra England i
Storbritannien, eller de nordöstra och södra staterna i USA. Trots att kulturen
och språket är densamma saknas kapitalflöden och arbetskraft för att utjämna de
regionala skillnaderna.

 

Valutaunionerna i USA och Storbritannien
har kunnat fungera tack vare finanspolitiska mekanismer som omfördelar
överskott till där de behövs genom offentliga utgifter och skatter. En sådan
omfördelning är möjlig och accepteras av en politisk union.

 

Vi kan i framtiden komma till en europeisk
politisk union med en gemensam statskassa för euroområdet, men i dagsläget
finns inte den på plats. Så vi måste hitta andra sätt att omfördela vinster och
förluster. Förmodligen är det den riktning vi har rört oss mot genom de olika räddningspaketen. Även om dessa officiellt ses som lån betyder uppmjukningen av villkoren till Grekland, och nu senast Irland och Portugal, att det kommer att bli lägre marknadsräntor och gynnsammare återbetalningsvillkor för periferiländerna jämfört med kärnländerna. 

 

Trots ”bördefördelning”, eurozonens
krisfond (EFSF) och Europeiska stabilitetsmekanismens (ESM) räddningsfond, finns
ingen automatisk mekanism för att omfördela överskott och underskott. Istället behandlas
varje räddningsaktion separat, som ofta efterföljs av förtroendekriser.

 

Euroobligationer

Ett sätt att närma sig en finanspolitisk
union skulle vara att utfärda euroobligationer, med en gemensam fördelning av
de offentliga skulderna i euroländer. Syftet skulle vara att skapa ett euroområde
med säkrade tillgångar, där staterna skulle vara solidariskt ansvariga för
skulderna. Dock skulle inte alla statsskulder behöva vara gemensamma. I stället
skulle det delas upp så att den gemensamma skulden har företrädesrätt vid en statskonkurs jämfört med den icke gemensamma skulden. 

Samtidigt skulle euroobligationer skapa
vinnare och förlorare. I dagsläget skulle det innebära att Tyskland och
kärnländerna skulle tappa kreditvärdighet och betala en högre ränta, medan
periferiländerna skulle få en lägre ränta än vad de annars skulle ha haft. För
närvarande har Tyskland motsatt sig denna lösning.

 

Euroobligationer skulle kunna accepteras om
villkoren vore att stater skulle förlora friheten att emittera skuld efter
behag. Till exempel skulle medlemmar som vill utfärda euroobligationer behöva
lämna in budgetplaner som förhandsgodkänns. På så vis skulle regelverket ändras
från nuvarande ramverk med efterhandssanktioner vid överträdelser till ett
ramverk med stark förhandskontroll. Om ett budgetförslag inte uppfyller de gemensamma
principerna kan övriga euroländer lägga in sitt veto innan det träder i kraft.

 

Banker och stater

Den andra grundläggande frågan var inte väntad före
skapandet av euron: det faktum att banker och stater är oskiljaktiga och att
deras skulder måste beaktas tillsammans i stället för separat. Banker och
stater har vardera förmågan att dra ner den andra och euroområdet har haft fall
av båda, exempelvis har bankerna i Irland och Spanien överfört krisen till
staten och tvärtom i Grekland.

 

Ett sätt att stoppa detta skulle vara att
bygga upp en bankunion, vilket skulle kunna skapa ett spelfält med lika
konkurrensvillkor i hela euroområdet och bidra till att bryta det problematiska
samspelet mellan banker och stater.

 

Mycket tyder på att euron är på väg åt det
hållet och framsteg har gjorts genom att utse Europeiska centralbanken (ECB)
som regionens övervakare, där bankerna ingår. Men en ännu viktigare fråga att komma
tillrätta med är hanteringen av banker som misslyckas och formen för en
insättningsgaranti. Inget av detta är fastställt ännu, liksom hur man ska slå
samman resurserna i euroländerna.

 

Vi är alltså tillbaka till en finanspolitisk
union, men begränsade till en viss typ av ansvarsförbindelser. Alla banker
kommer vara tvungna att involvera de europeiska myndigheterna i hur bankers
förluster ska fördelas mellan aktieägare, borgenärer och insättare, samt mellan
nationella och europeiska partners.

 

Prognos

Ska vi vara optimistiska när det gäller
eurons möjligheter att komma till rätta med de två avgörande frågorna? Det är
inte så troligt. De föreslagna lösningarna skulle innebära någon form av
finanspolitisk union och Tyskland har redan uteslutit någon korssubventionering.
Framsteg mot en bankunion kan ske, även om Tyskland har gjort klart att man
endast ska hantera nya och inte gamla legala problem. Men det betyder inte
slutet på frågan.

 

Som eurokrisen har utvecklats, har det
blivit alltmer uppenbart att Europa gör framsteg genom kriserna. Det är först
när systemet håller på att bryta samman som man upptäckter vad som inte är
förhandlingsbart utifrån en förhandlingsposition. Finansmarknaden har fått
erfara att balansgång inom politiken är en integrerad del av politiken och
därmed lösningsprocessen.

ECB:s strategi har varit att pumpa in
likviditet i marknaden och reducera marknadsvolatiliteten för att minska risken
för nya kriser. Vilket lett till att obligationsspreaderna i periferiländer har
fortsatt att minska när investerare jagat avkastning, i tron att ECB står bakom
dem. Aktionerna har skapat ett välbehövligt andrum åt euron, men genom att ta
bort risken för kris har också trycket på regeringar att vidta åtgärder tagits
bort.

Tyskland och andra kärnländer (Benelux,
Finland och Frankrike) har dragit nytta av handelsöverskott genom den gemensamma
valutan och drar nu indirekt nytta av de extremt låga krisräntenivåerna. Enligt
Deutsche Bank är de holländska statsobligationsräntorna de lägsta på 500 år! Vägen
till en hållbar euro innebär man måste lyckas övertala kärnländerna att ge upp de
här räntefördelarna till förmån för en högre tillväxt och en stabilare euro på
medellång tidsperiod.

 

Av: Keith Wade, chefsekonom Schroders
kapitalförvaltning

 

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-qformat:yes;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:11.0pt;
font-family:”Calibri”,”sans-serif”;
mso-ascii-font-family:Calibri;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-fareast-font-family:Calibri;
mso-fareast-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Calibri;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;
mso-bidi-font-family:”Times New Roman”;
mso-bidi-theme-font:minor-bidi;
mso-fareast-language:EN-US;}